Idén att vi behöver en myndighet för att reglera räntan och styra ekonomin är lika bisarr som den är djupt rotad i det allmänna medvetandet. Om vi någon gång blir kvitt centralbankerna kommer vi se att vi också blir av med alla systemiska ekonomiska kriser och de värdeförstörande konjunktursvängningarna.

Räntebana 2011

Men i skolan lärde ju fröken oss att när centralbanken sänker räntan ”stimuleras” ekonomin och människor kommer i arbete och produktionen ökar takten. Är inte det ett positivt bidrag?

Låga räntor och stimulanser plundrar dig

I en fri ekonomi, utan centralbank, sätts räntor som vilket annat pris som helst: I skärningspunkten mellan utbud och efterfrågan, i detta fall på besparingar. Det uppstår en naturlig ränta som sätts av sparares villighet att skjuta upp konsumtion och låntagares villighet att låna. Helt automatiskt. Inga konstigheter.

Mitt i denna harmoni klampar sedan centralbanken in och säger att den vet minsann bättre vad räntan ska vara. I 999 fall av 1000 kommer centralbanken anse att räntan ska vara lägre än naturligt eftersom det alltid finns politiska mål att ”öka farten” i ekonomin, minska arbetslösheten eller något annat behjärtansvärt. Att  vi skulle behöva en centralbank som reglerar räntan är logik av samma kaliber som att vi skulle behöva en myndighet som reglerar priset på skor.

När Riksbanken sänker räntan blir det visserligen billigare att låna, men det blir samtidigt mindre gynnsamt att spara och avkastningen på allt sparande inklusive pensionsfonder plundras tyst. De som lånar billigt får en rabatt bekostad av sparare och framtida pensionärer. De senaste åren har Riksbanken kört ner sin styrränta mot noll för att ”stimulera” ekonomin.

Hur ser avkastningen ut på din framtida pension? Det finns ett samband. Din framtida pension betalar för stimulanserna. Riksbanken omfördelar dina resurser, den varken skapar eller tillför nya. Så nej, att stimulera ekonomin med penningpolitik (räntemanipulationer) är inte ett positivt bidrag.

Riksbanken – en institutionaliserad fifflare från begynnelsen

Varför har vi då en centralbank om den bara gör skada? Samma fråga kan visserligen ställas om de flesta myndigheter, men låt oss titta lite närmare på just Riksbankens historia. Bankens historia börjar på 1600-talet, men utvecklingen mot modern centralbank efter engelskt snitt börjar på 1800-talet, närmare bestämt 1845.

I Sverige utgjordes penningstocken av silvermynt men folk deponerade dem gärna i någon bank i utbyte mot bekvämare sedlar. Bankerna fifflade och lånade ut depositionerna (silverreserven) mot ränta under tiden insättarna handlade med sedlarna i tron att depositionen var i tryggt förvar.

Det var således en dubbelt lönsam affär att vara fifflande depositionsbank: man kunde ta betalt för både förvaring av deposition och samtidigt ta ränta på att låna ut den. En sådan bra affär med sedlar ville givetvis även staten vara med i, men eftersom den inte kunde konkurrera med privata entreprenörer monopoliserade med tiden sedelutgivningen. År 1873 övergick Sverige till guldmyntfot och silverreserven byttes till guldreserv. Riksbanken hade tillstånd att liksom de fifflande privatbankerna ge ut mer sedlar än den hade reserver. Nordisk Familjebok (1916) förklarar:

"Enligt de nuvarande bestämmelserna eger Riksbanken att utge sedlar till ett belopp, som motsvarar dubbla guldkassan, samt dessutom 125 mill. kr. Vid krig eller svår kris kunna ytterligare 125 mill. kr. få utges. Guldkassan uppgick under det sista normala året 1913, till i medeltal 100 mill. kr. Under förutsättning af tillräcklig supplementär täckning uppgick sålunda sedelutgifningsrätten till 325 mill. kr. Det är emellertid tydligt, att denna rätt aldrig kan fullt utnyttjas, ty Riksbanken skulle då ej ha några medel att låna ut. Sedelstocken uppgick äfven blott till 210 mill. Den obegagnade sedelutgifningsrätten (eller sedelreserven) uppgick sålunda under förutsättning af tillräcklig supplementär täckning till 115 mill."

Fifflandet var alltså inbyggt redan i bankens stadgar. Fanns det någon ekonomisk anledning till detta? Kunde folk inte låna pengar om Riksbanken inte kunde tillverka mer sedlar än den hade täckning för? Självklart skulle de kunna låna ändå, men inte av Riksbanken som borde varit en ren depositionsbank med lika mycket sedlar som deponerat guld, utan av någon som som var villig att låna ut riktiga pengar.

Riksbankens uppgift var att vårda guldreserven

Eftersom Riksbanken nu var en bank med mera utestående sedlar än guldreserv måste den ”vårda” reserven, det vill säga försöka balansera sin önskan om vinst från utlåning (maximera sedelstocken) med risken att sedelinnehavare ville byta in sedlar mot reda pengar, hårdvaluta, guld (vilket den inte hade full täckning för). En del av denna utmaning var utrikeshandel. Om många svenska sedlar hamnar i utlänningars händer kommer dessa att växlas in och guld flyta ut ur reserven.

För att vårda reserven tillämpade Riksbanken en ”strypmetod”, vilket innebar att då reserven sjönk så drog den helt sonika in utestående lån från sina låntagare. Denna praxis ledde till stora problem för näringslivet. Med tiden övergick banken till att reglera reserven med hjälp av diskontot, en ränta i stället. Diskontot är föregångare till dagens reporänta. Vid låga guldreserver i förhållande till sedelstock höjde den diskontot så det blev mindre attraktivt att låna och mer attraktivt att sätta in.

Om Riksbanken hade hållit 100% reserver i förhållande till deponerat guld, det vill säga inte sysslat med utlåning, hade den inte behövt trixa med räntor och reserv. I det läget hade den bara behövt syssla med förvaring och utfärdande av sedlar som kvitto på förvaring. Vilket var exakt vad privatbankerna redan sysslade med. Riksbanken var således helt onödig från början.

Sedelmonopolet infördes 1904. När första världskriget bröt ut 1914 upphävde, banken inlösenrätten (i strid mot lagen) eftersom staten behövde guldet för kulor och krut. Man fick alltså inte längre hämta ut sitt guld från Riksbanken. Sedlarna blev frikopplade från guldreserven. Detsamma hände i alla andra länder. Efter kriget, och nästa krig genomfördes många monetära reformer.

Bland annat var Bretton-Woods systemet mellan 1944 och 1971 ett försök att fixera världens valutor mot varandra och koppla dem till US dollarn som i sin tur var länkad till guld. Det bröt samman år 1971. Idag flyter världens valutor fritt mot varandra och växelkurserna bestäms på valutamarknaden av de respektive penningmängderna och utbud och efterfrågan på de olika valutorna.

Dagens Riksbank har ett inflationsmål

Nittiotalskrisen ledde till att Riksbanken fick helt nya uppgifter. Nu inriktade den sig på ”att upprätthålla ett fast penningvärde”. Detta uppdrag tolkar den märkligt nog som att den medelst räntemanipulationer (sänkningar) ska uppnå en inflation om två procent per år, dvs. en halveringstid av penningvärdet var 30:e år. Ett mycket märkligt sätt att upprätthålla ett fast penningvärde på.

Läs gärna motiveringen till varför inflationsmålet  bör vara just 2 procent. Man kan ju tycka att inflationsmålet borde varit noll om målet verkligen är ett fast penningvärde. Men det anser Riksbanken vara för nära ”deflation”, det vill säga fallande priser, vilket den fått för sig (om bakfoten) är något alldeles förskräckligt.

Nollräntan orsakas av inflationsmålet

Vi har nu fått en mycket märklig, och farlig, räntesituation i Sverige. Riksbankens nollränta innebär en långsiktig utarmning av sparandet och därmed en utarmning av ekonomin. Tvärtemot vad de tycks tro så kan de sänka räntan hur mycket de vill men det kommer ändå aldrig att ge ”fart” åt ekonomin. Det som däremot med säkerhet sker är en kraftig omfördelning i ekonomin.

Ta en titt på räntehistoriken i detta gamla blogginlägg. Ända sedan 1993 så har det varit en enda lång utförslöpa mot noll för reporäntan. Hur kan Riksbanken stå bakom en sådan räntepolicy och avsiktligt sabotera ekonomin? Förklaringen är tvåprocentsmålet, den gör att de siktar snett hela tiden. Läs senaste räntebeslutet.

Det är en fullkomlig orgie i ekonomisk galenskap. Enligt deras egna inflationsmått tycks målet om ett fast penningvärde vara i hamn, men i stället stirrar de sig blinda på det godtyckliga målet om 2 procent inflation och driver en komplett galen nollräntepolitik.

Det är viktigt att inflationen stiger mot målet på 2 procent. Reporäntan sänks därför med 0,25 procentenheter till noll procent. Den låga räntan ökar efterfrågan i ekonomin, vilket bidrar till ett högre inflationstryck.

Problemet är också deras mått på inflation (KPI och KPIF). Visserligen hävdar vi här att alla sådana makromått är mer eller mindre nonsens. Men om de åtminstone inkluderade prisökningar på t.ex fastigheter och aktier skulle de tydligt se att deras inflationsmål om 2 procent var med råge nått.

Bubblan i fastigheter och aktier drivs nämligen av just denna lågräntepolitik. En kombination av ett 2-procentigt inflationsmål tillsammans med ett mått som inte fångar hela inflationen kommer med nödvändighet ge Riksbanken intrycket att de ständigt måste sänka räntan tills den till slut blir noll.

Räntan kommer aldrig höjas under nuvarande system

Prognosen för räntan 2015 är fortsatt noll för att under 2016 krypa upp till 0,75 procent och 2017 1,75.

Men det kommer aldrig ske, i nästa steg kommer räntan nämligen bli negativ för att de ska kunna ytterligare driva på inflationen mot sitt påhittade mål. Reporäntan kommer aldrig under nuvarande system att stiga nämnvärt igen eftersom Riksbanken siktar vid sidan av målet.

Tids nog kommer nuvarande system att kollapsa i en ny finanskris. Först därefter finns det möjlighet att reformera det och få upp räntorna igen.

Det finns ytterlligare anledningar till att räntan inte kommer höjas. Riksbanken sägs vara ”oberoende” av politiken, men det är bara på pappret. Om den visste, och gjorde, vad som skulle behövas för att bota ekonomin, det vill säga höja räntan för att öka sparandet så ekonomin kunde börja växa igen, så skulle det först utlösa en ekonomisk kris under tiden ekonomin ställer om sig.

Riksbankens direktion skulle då få skulden för att ha saboterat ekonomin. Det ser inte snyggt ut i CV:n. Bättre då att fortsätta sänka räntan och säga ”vi gjorde allt som stod i vår makt, men omständigheterna gjorde det omöjligt att rädda”.

Avskaffa Riksbanken!

Centralbanker är skadliga institutioner som omfördelar samhällets välstånd och orsakar ekonomisk förvirring, utan att bidra något positivt till ekonomin. Riksbankens uppdrag har förändrats genom åren, från att ha förvaltat folkets silver- och guldreserver, till att upprätthålla ett fast penningvärde.

På grund av inflationsmålet (vilket är i direkt konflikt med fast penningvärde) siktar de ständigt fel och driver därmed räntan ner mot noll och snart även under noll. Av politiska skäl kommer räntan inte kunna höjas förrän nuvarande system kollapsar och ersätts med något nytt.

Men vi har aldrig behövt en centralbank och behöver ingen nu heller. Det bästa vore att avskaffa den så snart som möjligt.

Klaus Bernpaintner

Artikeln är återpublicerad från Mises.se