Låter det bekant?

Det verkar som att livet är ett allas krig mot alla. De rika tar kål på oss, så vi borde ta kål på dem först.

Detta är i grunden ett klasskrig, en kollektivistisk idé som inspirerats av marxismen och dess doktrin om klasskonflikt.

Ingenstans är denna doktrin mer uppenbar än när det kommer till krav på progessiv beskattning.

Det påstås att ”affärsmän berikar sig på arbetarnas bekostnad, så vi behöver konfiskatoriska skatter för att förhindra detta”. Argumentet låter med största sannolikhet bekant.

Detta synsätt ignorerar dock den allra viktigaste lektionen som den ekonomiska vetenskapen kan lära oss, nämligen lärdomen om att det i ett samhälle där fredligt samarbete är möjligt existerar en harmoni mellan allas intressen, oavsett vilka grupper folk delas in i eller vad dessa kallas.

Faktum är att vi alla har det bättre tillsammans. På en fri marknad baserad på arbetsdelning blir detta faktum uppenbart.

Den progressiva beskattningen förstör dock denna gyllene regel. Det är ett faktum att det är de allra fattigaste och mest utsatta samhällsmedlemmarna som allra mest blir lidande av ett sådant system, vilket människor från Venedig till Venezuela har fått lära sig den hårda vägen.

Varför är det så? Enkelt förklarat för att progressiv beskattning oproportionerligt minskar mängden kapital i det ekonomiska systemet, och en minskning av kapitalet leder till en säkning av allas levnadsstandard, precis på samma sätt som om kapitalet förstörts i en jordbävning.

Eugen von Böhm-Bawerks och Ludwig von Mises, som var de två ledande kapitalteoretikerna under 1800-talet och 1900-talet, insåg just detta.

Kapital är det ackumulerade välstånd som ägs av företag och individer. Det består av jordbruk, fabriker, maskiner, verktyg, etc., och det ackumuleras genom sparande (eller i alla fall vad som återstår efter att staten tagit vad den anser vara sin andel).

Det är kapital, om det tillåts ackumuleras, som höjer allas levnadsstandard, från den rikaste kapitalisten till den allra fattigaste arbetaren. Detta sker på grund av två orsaker:

För det första: kapital betalar löner. Dessa tre ord är så viktiga att de måste upprepas. Kapital betalar löner. Det är således i allas intresse, men särskilt i de arbetslösas, att affärsmännen tillåts ackumulera så mycket kapital som möjligt.

Kapital gör det möjligt att betala arbetarnas löner. Mindre kapital innebär fattigare arbetare. Mer kapital innebär mer arbetare och högre löner.

För det andra: kapital ökar arbetets produktivitet. Det utövar en hävstångseffekt på det mänskliga arbetet. Med andra ord gör användandet av maskiner det möjligt för oss att tillverka mer saker och snabbare.

Alla som har följt till exempel grävandet av en kanal inser snabbt att maskinerna som används för att gräva kanalen gör skapandet både snabbare och säkrare än vad som hade varit möjligt om vi enbart hade använt oss av mänskligt arbete.

Den högre produktiviteten som har sitt ursprung i en mer omfattande kapitalanvändning leder till att allt fler varor blir tillgängliga till allt lägre priser. Detta kommer alla till gagn, men särskilt de alla fattigaste samhällsmedlemmarna. Mer kapital ökar deras reallöner.

Oavsett vad Karl Marx må ha sagt en gång i tiden existerar det ingen motsättning mellan kapital och arbete. De senaste 300 årens ekonomiska utveckling, och den spektakulära ökningen av levnadsstandarden, är i själva verket en berättelse om hur kapital och arbete är i harmoni med varandra, om hur arbetsdelningen fördjupades, om en ökning av sparandet och kapitalackumuleringen, och om stadigt ökande reallöner för alla. Det är en fantastisk berättelse, eller i alla fall vore det så om den tilläts fortsätta obehindrad.

Progressiv beskattning är enbart ett av väldigt många hinder som står i vägen, och den hotar allas levnadsstandard.

Detta är sannerligen varken rättvist eller rimligt.

Dessutom är många, även många ekonomer, okunniga om kapitalets roll, ja de är till och med fientligt inställda mot kapitalägare.

Ta Thomas Piketty, den nymarxistiske franske professorn vars bästsäljande bok ”Capital in the 21st Century” rekommenderar instiftandet av förmögenhetsskatter på hela 80%, just med det uttalade syftet att hindra kapitalackumuleringen! Otroligt nog visar Piketty, som trots allt skrivit en bok som har ordet kapital i titeln, ingen som helst förståelse för hur kapitalet arbetar för att förbättra reallönerna.

Det visar sig dock inte vara så konstigt. Som professor George Reisman poängterat finns det inte en enda hänvisning i hela hans bok till vare sig Eugen von Böhm-Bawerk eller Ludwig von Mises, onekligen de två ledande kapitalteoretikerna. Det finns dock hela 70 hänvisningar till Karl Marx.

Som Reisman påpekar är,

”Pikettys råd grundade i hans okunnighet om kapitalets väsentliga produktionsroll, vilket är att höja arbetets produktivitet, reallönerna, och den allmänna levnadsstandarden. Han har aldrig lärt sig att friheten att ackumulera stora rikedomar är nödvändig för att nya produkter och industrier, som är väsentliga för den ekonomiska utvecklingen, ska skapas.”

Vi bör välja att inte dela hans okunnighet.

Eftersom vi är intresserade av ekonomiska och politiska frågor måste vi se till att återupptäcka de viktiga lärdomarna från det förflutna och se till att vi i största möjliga mån förespråkar kapitalackumulering och sparande.

Resultatet av detta skulle innebära att allas levnadsstandard ökade, och för mig är detta obestridligen rättvist.

Författaren erkänner professor George Reismans insikter vid skrivandet av denna artikel.

Julian Darby 

Texten är återpublicerad från Mises.org.