När solidariteten är påtvingad, och bördorna sådana som krossar de svagaste, kommer vi att få splittring där vi i stället behöver förbrödring. Ett sådant klimat uppmuntrar ett beteende där människor försöker skydda sig själva genom att peka ut andra som borde ta mer av bördan än man själv.

Skatter skadar alla privata verksamheter, även om det självklart drabbar olika företag på olika sätt. Om man sorterar alla företag efter hur nedläggningshotade de är av skattetrycket kommer man, för en given höjning av skatterna, att kunna dra en linje där företagen på ena sidan linjen kommer att klara sig, medan de på den andra går under. Tänk dig en större skattehöjning och linjen flyttar sig så att antalet företag på nedläggningsidan blir allt fler.

Innan det visat sig vilka som klarade sig från nedläggning vid en viss höjning, är det många företag som har anledning att oroa sig för sin fortsatta existens. I en miljö med en regering som på löpande band presenterar nya skatter och skattehöjningar kommer vi att hitta väldigt många företagare som måste ställa sig frågan om de kommer att behöva kasta in handduken.

Det är lätt att föreställa sig med vilken förfäran de följer regeringens utspel. De har satsat sitt sparkapital, eller tagit lån och arbetat dag och natt för att uppfylla sin nu hotade dröm.

Det hör dock inte till entreprenörens natur att ge upp lättvindigt. En förutsägelse man därför kan göra är att när staten drar åt tumskruvarna med fler och högre skatter, ofta i sällskap av fler och strängare regleringar, kommer vi att se många små företags intresseorganisationer öka sina aktiviteter i att bilda opinion för att avvärja faran. Tyvärr kommer vi även se att den frivilliga solidariteten slängs överbord.

De som känner faran för nedläggning kommer att försöka få undantag för sig själva samtidigt som de ger klartecken för att skatterna skall drabba andra. Tyvärr finns det här beteendet inte bara i teorin. Vi har bara den senaste veckan kunnat se flera sådana aktiviteter i form av ledare och debattartiklar.

Det räcker med att läsa Svenska Dagbladet för att hitta vitvarubranschen som vill att även deras utländska konkurrenter skall drabbas lika hårt av en planerad skatt på vitvaror, åkeribranschen som hellre vill att bensinstationer skall beläggas med existenshotande regleringar än att lastbilstrafiken specielbeskattas, och småbryggerinäringen som tycker att höjda alkoholskatter är lovvärt, men att det bara skall drabba stora bryggerier.

Låt oss titta lite närmare på just alkoholskatteexemplet: I fredags gav Sveriges Oberoende Småbryggerier, i en debattartikel, röst åt sina medlemmars oro över att inte kunna ta verksamheten till nästa steg, eller kanske till och med tvingas lägga ned den, till följd av den planerade ökningen av alkoholskatter.

Småbryggeriernas oro är fullt befogad. Skattehöjningen riskerar, som de konstaterar i debattinlägget, att ”kväva ett gryende hantverksskrå i sin linda”. Deras medlemmar tillhör gruppen företag som är extra ömtåliga för höjningar av skattetrycket; kategorin små företag, bland vilka många befinner sig i startskedet av sin verksamhet. Men småbryggerierna är knappast ensamma i denna utsatthet. Tvärtom.

Bland deras olycksbröder och -systrar hittar vi många företag som vänder sig till konsumenter som ska betala för sig med redan hårt skattade medel.

Det är företag på den redan avfolkade landsbygden. Det är småbönder, bagerier, restauranger, verkstäder, skribenter, fotografer, filmare, biografer, butiker, tillverkningsföretag, caféer, hantverkare, matproducenter, hotell och service.

Dessa företag är viktiga för många fler än de som startade dem. De ger ofta många unga människor deras första arbetslivserfarenhet och en start på karriären.

Man kanske ska ha överseende när Sveriges Oberoende Småbryggerier glömmer att nämna detta fina sällskap. Men när de även föreslår att regeringen skall gå vidare med de höjda alkoholskatterna, men enbart riktade mot de stora bryggerierna, är en förtvivlad protest ändå på sin plats.

Att de större aktörerna har bättre marginaler innebär inte att de är immuna mot skattehöjningens effekter. Även här kommer det att skäras i verksamheten och även här kommer projekt att kvävas i sin linda när skatten höjs.

Att grupp ställs mot grupp är alltså en lika förutsägbar som tragisk bieffekt av att staten kräver ut ”sin” höga andel av vad andra har skapat. Istället för att se den totala skadan som skatter orsakar allt företagande, och protestera mot det, svarar många drabbade reflexmässig med att skydda sig själva och försöka förmå staten att hellre slå ner på andra.

Att läsa Småbryggeriernas debattartikel blir som att läsa sagan om de tre bockarna Bruse: ”Nej, ack nej, ta inte oss som är små. Ta storbryggerierna i stället, de är runda och feta och tjocka!”

Det blir extra tragiskt om man ser bortom det omedelbara. Det som på ytan ser ut att gynna småföretagarna får vid en närmare granskning effekten att de små företagen drabbas hårdast. Avsaknaden av principiell hållning leder alltför lätt till förslag om specialregler, vilket i sin tur resulterar i tröskeleffekter och ökad regelmassa, och sådant är de små företagen extra illa rustade att hantera.

Utanför sagan om bockarna Bruse är det självmål att vädja om speciallagstiftning till förmån för de små och svaga, för vi kan inte ens hoppas på att storbocken kommer att kunna stånga tillbaka trollet ned i ån.

Låt inte staten slå in dessa kilar i våra led. Att försöka föra över skattebördan på andra är ojuste och osmart. Kampen mot skatter och regleringar måste föras till förmån för alla privata företag i Sverige, såväl de stora som de små, såväl de som driver verksamhet med goda marginaler som de för vilka en skattehöjning är spiken i kistan.

Daniel Brolund, Peter Strömberg