Den som reser till Berlin bör lämpligen besöka DDR Museum, ett intressant turistmål där man får en inblick i vardagslivet sådant det gestaltade sig i den gamla kommunistiska diktaturen. Museet ger även kunskaper i hur det politiska systemet fungerade.

För att ge sken av valfrihet fanns i Volkskammer, som parlamentet kallades, inte mindre än fem partier. Vid sidan av Sozialistische Einheitspartei Deutschlands (SED), som var det styrande kommunistpartiet, fanns ävenTysklands nationaldemokratiska parti, Kristdemokraterna (CDU), Tysklands Demokratiska Bondeparti  och Tysklands Liberaldemokratiska Parti.

Dessa alternativa partier hade ett förutbestämt antal platser i Volkskammer och agerade som nyttiga idioter åt kommunistpartiet. De erbjöd medborgare av t.ex. borgerlig bakgrund, som ville vara lojala mot staten, men som för sitt samvetes skull inte kunde rösta kommunistiskt, ett lagligt alternativ att rösta på.

Detsamma gällde kristna bekännare, som ju inte kunde rösta på ett parti med uttalad ateism på sitt program. Dessa kunde rösta kristdemokratiskt. De alternativa partierna hjälpte kommunisterna att visa upp en fasad av tolerans och politisk frihet. Hela tiden var de helt underdåniga de styrande.

 ”Alle Hände fliege hoch…” (Alla händer flyger upp)

Något som särskilt väckte min nyfikenhet i museet var en apparat som på ett lustigt sätt åskådliggjorde hur det politiska spelet fungerade. Fyra figurer föreställde fyra representanter från de alternativa partierna (se bilden). Till höger om dem fanns en ratt med vars hjälp man kunde vrida fram olika förslag som Volkskammers ledamöter hade att ta ställning till.

På vänstra sidan fanns en spak, som när den sänktes visade hur de olika partierna rösterna. Vilket lagförslag som än ställdes in med hjälp av ratten, så flög händerna upp på de fyra dockorna när man drog i spaken. Detta skedde varje gång – utom vid ett tillfälle! Den 9 mars 1972 lades ett förslag fram i Volkskammer om fri abort fram till den tolfte veckan.

När man drog i spaken vid det förslaget flög inte den kristdemokratiska dockans hand upp. Detta var enda gången under Volkskammers första fyrtio år som ett lagförslag från det statsbärande kommunistpartiet inte antogs av en enhällig kammare (sådant skedde sedan också mot slutet av Volkskammers existens, då kommuniststyret höll på att avvecklas).

I verkligheten var det endast 14 av de 52 kristdemokratiska ledamöterna som röstade nej till lagförslaget, men detta var uppseendeväckande nog i denna annars helt samstämmiga församling.

En reflektion

Nickedockorna i apparaten fick mig att fundera över två företeelser, båda lika beklämmande. Det första var de känslor av nedslagenhet och ilska som infann sig, vrede och sorg över det förtryck och den kontroll den kommunistiska regimen utsatte sina medborgare för.

Detta var förstås också vad museet ville förmedla till sina besökare. Ett autentiskt Stasi-kontorsrum, med fullständig avlyssningsutrustning, förstärkte sedan de känslorna.

Det andra jag kom att tänka på var kristdemokratiska partier och inställningen till aborter. I Östtyskland följde kristdemokraterna lydigt i den kommunistiska statens ledband. Men när det kom till en sådan grundläggande sak som människovärdesprincipen, som är så djupt rotad i den kristna etiken, kunde man inte – åtminstone inte enhälligt (14 av 52 reserverade sig) – ställa sig bakom ett förslag vilket tillät systematiskt dödande av de allra minsta medlemmarna av människosläktet, de värnlösa som ännu inte fötts.

Hade man unisont ställt sig bakom detta människofientliga förslag hade det antagligen varit alltför uppenbart att mångfalden av partier i Volkskammer endast var ett spel för gallerierna: Ett kristdemokratiskt parti, med det förpliktande prefixet ”krist-” i partinamnet, kan ju bara inte bejaka ett sådant lagförslag.

Det som borde vara självklart är emellertid dessvärre inte detta. Tyvärr stämmer det sist sagda inte längre, i alla fall inte i vårt land. De svenska kristdemokraterna har svikit i abortfrågan. De är värre än vad de östtyska kristdemokraterna en gång var. Mycket värre. Kristdemokraterna har helt övergett den kristna etiken.

De ställer sig numera bakom den svenska abortlagstiftningen, som tillåter industriellt mördande av ofödda människor. Trots att de inte verkar i ett totalitärt samhälle, där oliktänkande kastas i fängelse eller dödas, har de frivilligt vikit sig i den tydligaste av alla människorättsfrågor. Endast när man glömt bort Guds identifikation med människan, kan en sådan känslokyla råda inför den broder eller den syster, man inte sett.

Lars Borgström