Efter 18 månaders kampanjande trump35064_trumpoch 18h av upprörda krönikor, tv-soffor och facebook-uppdateringar är vi alla trötta på Trump & co – men kanske framför allt på alla andras reaktioner kring honom. Så här kommer en till. Och överskrider inte marginalnyttan smärtan förknippat med politik, bestraffa mig gärna med argsinta kommentarer – det är tydligen vad arga vita män gör nuförtiden, när vi inte väljer fel president.

Ibland känner jag att jag lever i en libertariansk bubbla; mina mest aktiva facebook-vänner skriver om Mises, förelämpar staten och gör narr av idiotisk pseudo-ekonomi; varje dag och varje vecka pratar jag med tillräckligt många libertarianska vänner för att ibland tro att vi är fler än en handfull upprörda bokslukare.

Men hur inskränkt min bubbla än må vara, kan den aldrig komma i närheten av den moderna identitetspolitikens absoluta sammanbrott – deras bubbla är så ofattbart fascinerande. Dess mest involverade förespråkare studerar eller jobbar på universitet där fel politiska åsikter sedan länge fullständigt uteslutets, och kan endast finnas i dammiga och övergivna bibliotek.

De läser tidningar där ’hen’ dominerar, där vänsterkrönikörer skriker om klimatmyten eller ojämlikhet eller för lite stat eller lägger skulden för all världens bekymmer på de onda kapitalisterna. Där världens största problem är syriska flyktingars tillstånd på arbetsmarknaden eller i populärkultur. Alla deras vänner tycker och tänker likadant – och skulle de avvika å det minsta från Den Sanna Läran, blir de snabbt socialt arkebuserade eller piskade att inställa sig, och snabbt nedrankade i den sociala hierarkin.

Dömd som sexist, rasist, mikroaggressions-utövare, intolerant eller vilken annan anklagelse som för närvarande passar bäst. Socialpsykologen Jonathan Haidt pratar ibland om identitetspolitikens försvarare som ett fiskstim; ingen direkt kontrollerar riktningen, men råkar du gå åt fel håll, blir du brutalt över-simmad och förkastad till stimmets utkanter.

Inte för att låta överdrivet konspiratorisk, men det är knappast en överdrift att påpeka hur media, tv och nyheter (och nu även opinonsundersökningar) är insnärjda i samma bubbla. De är så verklighetsfrånvända att de till och med tror att anledning till Trumps framgångar kan lösas med mer av vad som skapade honom. Såhär skriver en kompis på facebook om Trump:

Vad är de långsiktiga kostnaderna av ojämlikhet och bristande utbildning? Vi fick precis ett svar. Och mer väntar.

Precis som om mer indoktrinering om kvotering, mikroaggressioner, könsidentitet, sexualitet, mångfald (förutom politiska åsikter, självklart) och mer skydd från jobbiga tankar magiskt skulle ta slut på Trump-manin. Vänstern är så långt bort ifrån vad vanliga människor tänker, tycker, förstår och tror att de inte ens kan fatta hur folk kan rösta för sexisten och rasisten Trump.

Det sjukaste är hur lätt det vore att ta reda på. Vi lever i en värld där andra människors åsikter, välbeskrivna och direkt inspelade finns ett knapptryck bort. Ni hade kunnat googla varför latinamerikaner ville rösta på Trump, varför kvinnor röstade på Trump, varför unga, gamla, arbetslösa och landsbygden gjorde det. Ni hade kunnat följa intervjuer efter intervjuer på de flesta amerikanska tv-kanaler, eller youtubat precis de personerna själva.

Men ni stannade tryggt i er bubbla där både förståsigpåare och opinionsundersökningarna sa att Hillary enkelt skulle kamma hem det. Landslide. Ni valda aktivt att ignorera de delar av befolkningen som nu slängt er värld upp-och-ner, avskriva dem som outbildade och trångsynta rasister.

David Wong på Cracked.com skrev övertygande om fenomenet Trump och skuldbelägger den hippa innerstadsvänstern:

Galenskap. De är så självupptagna att de inte längre kan skilja upp från ner. Grundläggande, självklara sanningar som har varit självklara i tusentals år skrattas nu åt innan de blir våldsamt nedrivna – att hårt arbete är bättre än statligt beroende, att barn mår bättre med båda föräldrarna, att fred och säkerhet är bättre än upplop och kravaller, att en strikt moral är bättre än tanklös njutning, att människor tenderar att värdera vad de förtjänat högre än vad de får tilldelat, att intebli bombad är bättre än att bli bombad.

Folk på landsbygden med Trump-skylten i sina trädgårdar säger att deras sätt att leva håller på att dö, och identitetsvänster grinar överlägset och säger att vad de egentligen menar är att svartas och homosexuellas rättigheter äntligen uppskattas och att de hatar det. Men jag säger menar att de säger att deras sätt att leva håller på att dö för att deras sätt att leva håller på att dö. Det är ingen villfarelse. Ingen film om framtiden visar traditionella familjer, jägare eller kolgruvor. Förutom Hunger Games, och det var en dystopi.

Nästa försök till fyndigt och småintellektuellt argumenterande post-Trump är att påpeka hur Hillary egentligen vann valet eftersom hon fick fler röster än Trump. Om vi vill räkna så, förklarade Ryan McMaken på Mises.org häromdagen att ingen president någonsin får stöd av särskilt stor del av befolkningen, och i så fall borde vi tillsätta <Ingen> i Vita Huset, eftersom <Ingen> fick flest röster.

Att vara upprörd över att ”systemet är odemokratiskt” och att Hillary verkar vinna flest röster totalt är som vanligt fullständigt oärligt. För vem bryr sig? Systemet ser ut på ett visst sätt, och alla som leken leker vet om det – och kampanjar därefter! Att skylla på gemensamma regler när alla går in med samma förutsättningar och kunskap om de reglerna, är att hitta bortförklaringar för sina egna misslyckanden.

Dessutom, var fanns alla dessa upprörda försvarare av Sann Demokrati när liknande system hindrade UKIP från att få mer än minimal representation i Storbritanniens val 2015? Nej, för då räddade ju systemet oss från någonting värre – nu stoppade systemet oss från Hillary Allsmäktig. Däri ligger skillnaden i deras kritik. Fel person vann.

Vi skulle till och med kunna gå längre och säga att USAs särskilda sätt att räkna demokrati är mer lämpat för länder med stora skillnader i kultur och befolkning och landsbygd-vs-innerstad, såsom USA. Men vi bryr oss ärligt talat inte om att försvara demokrati – åtminstone inte mer än för att göra upprörda vänstertomtar än mer förtvivlade.

Det ABSOLUT VIKTIGASTE, upprörda och intolerant tolerans-kramande vänstertomtar till trots är följande. I morse gick miljoner amerikaner upp, körde sina barn till skolan, kramade sina älskade farväl, frivilligt bytte sin köpkraft mot kaffe och andra varor, frivilligt tillgodosett, nynnade till sin favoritmusik precis som om ingenting hade hänt.

Vågorna fortsatte slå in mot Kaliforniens vackra sandsträder, vinden fortsatte pina Chicago, apelsinerna fortsatte växa i Florida och olja borras upp ur Mexikanska golfen och North Dakotas skiffergas, och varken den högkvalitativa maten i matbutiken och elektricitet att ladda telefonerna med försvann. Livet, med andra ord, fortsatte precis som vanligt. 

I det stora hela berör politik våra liv väldigt lite. Rätt så. Vilken mästare som för närvarande plundrar våra inkomster eller reglerar våra liv lite grann är egentligen ganska ointressant.

Människor – vi – skapar våra relationer, agerar och växer och drömmer och uppfyller vad vi strävar efter. Politikens kärna är den konflikt som politiker älskar att förstärka, den konstgjorda konflikt mellan medmänniskor som slutar existera när vi ser den för vad den är. I stridens hetta, när den ena sidans huliganer vill förgöra den andra, är detta den absolut viktigaste läxan.

 Joakim Book

Texten är återpublicerad från Mises.se