Jag upprepar vad jag tidigare skrivit om hur de politiska partierna i Sverige gradvis förvandlats från folkrörelser till exklusiva yrkesföreningar för en politisk yrkesklass. Denna klass består av karriärister som i stort sett saknar yrkeserfarenhet och någon betydande bildning.
 
Journalisten Anders Isacsson döpte dem en gång mycket riktigt till den politiska adeln, som likt den gamla adeln skaffade sig toppositioner i samhället utan andra meriter än sin klasstillhörighet.
 
Förr sköttes statens åtaganden av en kvalificerad och bildad kader av välavlönade statstjänstemän som arbetade under tjänstemannaansvar. Adeln såg i dessa välavlönade topptjänster en chans att öka sina inkomster, så de avskaffade tjänstemannaansvaret och tog själva de välavlönade jobben. Där har ni en av förklaringarna till den allt sämre fungerande myndighetsutövningen i dagens samhälle.
 
 De politiska adelsmännen har numer starkare gemensamma intressen över partigränserna att bevaka, än de intressen som är folkets. I den här miljön gäller det att minimera riskerna som skulle uppstå om man tillät vanligt folk att påverka politiken.
 
Debatten mellan partierna handlar inte längre om idéer hur samhället bäst skall formas. Den begränsas stegvis till en allt tunnare fasad, där man bjuder någon enstaka procent upp och ner för att ge sken av olika ståndpunkter. I vissa frågor gör man inte ens det, utan där tystats alla avvikande åsikter. Politiken är idag ett populistiskt plakatviftande utan verklighetsförankring.

Ett sätt för adeln att minimera de politiska riskerna har varit att underordna landet en rad överstatliga organisationer såsom EU och FN – att ansluta landet till den av oligarker styrda globalismen.

Man har frånhänt sig nationell makt genom att ingå en rad internationella avtal inom t.ex. handel och klimat. Allt fler främmande makthavare fattar de viktiga besluten. Om det sedan uppstår ett folkligt missnöje tvår adeln sina händer och skyller ifrån sig.

I utbyte mot att adeln frånhänt sig viktiga delar av makten över vårt land bjuds de in att närvara vid vår tids kejserliga hov i Brüssel, på ett liknande sätt som en gång den gamla äkta adeln frotterade sig vid de kungliga hoven. Brüsselhovet tillhandahåller rader av obscent väl arvoderade förläningar utan någon reell makt.

Vår högste adelsman Löfven har fått se hur totalt innehållslöst detta hov är och hur alla vänt honom ryggen när han behövt hjälp för att lösa ett nationellt problem som han inte kunnat springa ifrån.

Det senaste påhittet från den politiska adeln efter att man i åratal har misskött landets försvar, är att vi nu skall bryta en mer än hundraårig framgångsstrategi som alliansfritt land. Genom att inordna försvarspolitiken under det amerikanska militärindustriella etablissemangets NATO-sköld, räknar man med att slippa ställas till ansvar för försvarspolitiken.

Huvuddelen av all krig som startats under efterkrigstiden har startats av NATO-kretsen och det största hotet mot världsfreden utgörs idag av NATO-landet Turkiet. Så hur vi skall få en fredligare utveckling med NATO är svårbegripligt.Och problemet är att för att accepteras av NATO måste Sverige dubblera sina försvarsanslag.

40 miljarder skattekronor till utan existensen av något verkligt hot – men vi måste ju spela med i globalisternas maktanspråk trots att Ryssland minskar sin försvarsbudget med 30%.

Var skall de 40 miljarderna tas nu när Reinfeldts och Löfvens migrationspolitik slukar alla våra reserver och mycket därtill. Politikreadeln lever inte längre i verkligheten.

Inom hälsa och sjukvård har adeln viljelöst låtit multinationella läkemedelsföretag ta över inflytandet över utbildning och forskning och multinationella livsmedelsjättar styr allt mer av det vi äter samtidigt som världshistoriens värsta pandemi rasar p.g.a. politiken.

Politikerstyrda myndigheter som borde tillvarata allmänhetens intresse blir för var dag allt mer beroende av dessa globala företag.

Den politiska adelns ledare låter sig bjudas in till den styrande angloamerikanska oligarkins olika slutna sällskap där de säljer ut nationens intressen mot en plats i solen bland de rikaste av de rika. Försvarsminister Hultqvist springer som barn i huset och bländas av allt brass i Pentagon.

Fredrik Reinfeldt kom hem och hånade Sveriges kulturella traditioner och värderingar. Han uppmanade svenska folket attöppna sina hjärtan för avnationaliseringen av landet enligt de ritningar för den Nya Världsordning som oligarkerna ritat upp för honom.

Skapandet av en för den politiska adeln gemensam politisk doktrin utan personligt ansvar har kommit att helt diktera det politiska livet. Folkets möjlighet att öva inflytande över politiken har smält ihop och demokratin dör.

Den här olyckliga utvecklingen är ett resultat av en noga vald politisk strategi från adelns sida. Om vi medborgare inte lyckas sätta stopp för deras ansvarslösa framfart med vårt samhälle förlorar vi vår frihet och landet hotas av den typ av upplösning som är kännetecknade för övriga länder där Den Nya Världsordningenunder oligarkerna tagit över.

Många sätter sin tilltro till Sverigedemokraterna, men det är en fåfäng förhoppning. Deras ledare vågar och vill inte ta steget fullt ut av rädsla att förlora sina feta arvoden. Vad landet behöver mer än något är ett trovärdigt politiskt alternativ till DÖ-koalitionen och den odemokratiska globalism som hotar att avsluta kapitlet Sverige i historien.