När vi lyssnar på nyheterna i Public Service får vi numer dagliga bevis för ett patologiskt tillstånd som blir allt djupare och som på allvar hotar stabiliteten i samhället. I förra veckan fick den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt lägga ut texten i det goda TV-programmet Skavlan.

Hans globalistiska verklighetsfrånvända välvilja saknar gräns. Han vill att alla gränser på jorden som i ett trollslag skall tas bort och alla människor skall förbrödras och öppna sina hjärtan för varandra. Sverige skall ha helt öppna gränser tycker den gode Reinfeldt från sin skyddade överklasstillvaro. Den politiskt korrekte djupt underdånige Skavlan ställde inte en kritisk fråga – det gör inte dagens journalister.

En annan god person ur samhällets elit Advokatsamfundets generalsekreterare den fina överklassdamen Anne Ramberg gick nyligen i ett blogginlägg till hätsk attack mot riksdagsledamoten Hanif Bali (M).

Hon menade att hans samtalston hör hemma i rännstenen och konkluderar med att bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor. Samtidigt efterlyser den fina damen som på detta sätt kastar invektiv omkring sig, en mer hyfsad debatt. Advokatsamfundet har tagit avstånd från damens uttalande, men av någon outgrundlig anledning får hon sitta kvar.

Jag lyssnade för något år sedan på programmet Nordgren&Epstein i P1 där de två unga kvinnorna Hanna Wagenius som är ordförande för Centerns Ungdomsförbund och Therese Johansson från organisationen Ingen människa är illegal blev intervjuade. Programmet handlade om Europas flyktingproblem.

Det fanns ingen ända på hur goda de var och hur väl de ville alla världens fattiga mestadels unga män som söker lyckan i vårt land.

Alla gränser måste bort och vårt samhälle måste stå helt öppet för alla lyckosökande unga män som vill komma hit. Vår medelklass och våra gamla får maka på sig och släppa till av sin levnadsstandard för att försörja de som väljer att komma. Och det finns ju massor av kapital som borde kunna användas för att försörja flyktingarna, menade de svenskt goda kvinnorna.

Programledarna försökte faktiskt förgäves ställa några kritiska frågor om hur detta skulle kunna genomföras, det hedrar dem. Svaren var väldigt typiska för vårt sjuka samhälle – total brist på kontakt med verkligheten precis som Reinfeldt. Gå gärna in och lyssna.

Sveriges elit har sakta men säkert glidit in i en allvarlig masspsykos, där våra ledare inom politik, kultur, media och även näringsliv allt mer tävlar om vem som kan varagodast – givetvis på vanligt folks bekostnad.

Det är ju knappast Rambergs lyxbil som brinner i förorterna. Jag vet inte säkert när det här fenomenet började, det går säkert flera decennier tillbaka. Allt fler ledande medborgare har dock smittats av psykosen och de är nu en så stor andel av alla våra makthavare att samhället inte längre går att administrera. I Tyskland har man ett namn på detta tillstånd hos människor – Gutmenschen.

Psykosen blev helt tydlig vid utrikesdebatten i februari år 2013 då Carl Bildt utropade lilla Sverige till en stormakt – en humanitär stormakt. Den deklarationen markerar punkten i vår historia, där den svenska statsmakten tappade kontakt med verkligheten och började drömma.

Tillståndet blev patologiskt i valrörelsen 2014 när Reinfeldt kände att han tappat greppet och patetiskt vädjade till folket att öppna sina hjärtan – dvs inträda i hans och de övriga politikernas psykotiska  verklighetsförnekelse.

Var observant nästa gång ni sätter er framför TV:n eller vid radioapparaten och lyssnar på nyheterna i svensk Public Service. Lägg märke till alla som vill visa vadgoda de är och att ingen verklighet får hindra oss från att vara godast i världen. Men hur goda är alla dessa Gutmenschen egentligen?

Godheten tar sig ofta uttryck i en tävlan om vem som kan vara generösast – med vanliga fattiga svenskars pengar, precis som damerna i Nordgren&Epstein. Hur mycket av sitt eget överflöd är dessa Gutmenschen beredda att satsa på sin godhet? Börja t.ex. med att titta var de bor. Tror ni att ni hittar någon av våra ledande Gutmesnchen i landets utanförskapsområden och no go zoner?

Det politiska etablissemangets godhet är sammanfattad i något som kallas den demokratiska värdegrunden som inte har med demokrati att gör, utan rör sig om den största inskränkningen i demokratin sedan rösträtten infördes. Enligt den är allt ifrågasättande av den patologiska godheten förbjudet.

Den missnöjda folkrörelse i form av SD som nu snabbt växer fram mot den här inskränkningen av demokratin i godhetens namn, har kommit som ett brev på posten för de goda. De kan nu tävla i indignation och fördömanden av dessa förkastliga människor som de menar är ondaGoda restaurangägare hotar t.o.m. att blanda råttgift i maten för kunder som har fel åsikter.

Fredrik Reinfeldts glödande hat mot alla de 800.000 onda väljare som 2014 svek de goda och röstade SD går inte att ta miste på. Inte en tanke på att det kunde vara något fel på hans egen förmenta godhet och generositet med sina fattigare landsmäns tillgångar. Med Reinfeldt som arkitekt gick alla goda politiker samman och drog ett streck över den svenska demokratin med Decemberöverenskommelsen – allt givetvis av godhet.

Godhetspsykosen omfattar hela den politiska klassen och deras omgivning av kultur- och mediefolk. Alla fasta värderingar är i upplösning i en total värderelativism. Man skall kunna vara lika god mot en lågavlönad ensamstående mor, en rumänsk tiggare och en stackare som utkämpar sitt jihad för Islamiska Staten. Fundera på mot vilka de godas tolerans är störst – mot en IS jihadist eller en Sverigedemokrat?

Det är på något sätt ett ödets ironi att de goda politikerna bl.a. tagit alla pengar som skulle gått till landets försvar till sina goda gärningar. Gärningar som är på väg att helt ruinera och destabilisera landet, så att det snart inte finns något kvar att försvara. Landets flagga har t.o.m. börjat betraktas av de goda som en kränkande fascistisk symbol.

Glöm aldrig att den lömskaste ondskan alltid gömmer sig bakom godhetens förnäma Potemkinkulisser.

Lars Bern

PS.

Jag läser idag att SCB i sin senaste opinionsstudie konstaterat att SD har betydligt fler väljare än sympatisörer. Det tror jag är en helt riktig iakttagelse, däremot tror jag att skillnaden mellan antalet sympatisörer och tilltänkta väljare är långt större än den SCB visar.

Det beror på att SCB med sina mätmetoder inte fångar in alla som tänker rösta SD. Jag möter dessa människor dagligen och deras motiv är kristallklart; De är så urbota trötta på alla etablissemangets Reinfeldtare och Rambergare och deras hycklande godhet på vanliga människors bekostnad att de kommer att rösta på SD i protest.

Det är de människorna som när de skall åka till jobbet hittar sin bil utbränd, eller vars döttrar blivit sextrakasserade, misshandlade eller våldtagna av unga frustrerade män som fostrats i samhällen där kvinnan inte våldtäktsmannen är brottslingen. Det är gamla människor som på äldreboenden utfordras med något som inte ens min hund skulle äta, medan de unga männen matstrejkar på asylboenden.

Den fjärdedel av svenska folket som kommer att rösta på SD 2018 är inte rasister som de goda vill få oss att tro, utan de är bara de som betalar priset för den godaelitens utopiska humanitära stormaktsdröm.

DS.

Texten är återpublicerad från Berns blogg.